Hur blev du intresserad av ämnet?
- Jag arbetade som grundskolelärare och språklärare i engelska,
franska och spanska och eftersom jag kan arabiska blev jag ofta inblandad
i kontakten med föräldrarna. Mina kollegor behövde hjälp
med att tolka eller översätta vid utvecklingssamtal, föräldramöten
eller öppet hus. Jag märkte att det fanns ett behov av min närvaro,
och jag började fundera på kontakten mellan skola och hem, hur
den fungerar och vad det är som främjar respektive hindrar den kontakten.
När jag fick min tjänst på lärar-utbildningen i Malmö
2002, bestämde jag mig för att skaffa mig mer kunskap om relationen
mellan skola/hem på en invandrartät skola. Det var dels av nyfikenhet
från min sida och men också ett behov av att veta mer. Jag har
ofta hört klagomål från kollegor om att föräldrar
inte dyker upp på möten eller inte är intresserade av sitt
barns utbildning. Jag ville veta: är det verkligen så att föräldrarna
inte är intresserade av sina barn, och vad händer i så fall
om föräldrarna börjar intressera sig?
Vad handlar avhandlingen om?
- Om vad det är som främjar eller hindrar samverkan mellan lärare
och föräldrar. Den handlar om hinder och möjligheter.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
- Jag har sysslat med aktionsforskning och resultaten i den typen av forskning
blir annorlunda än resultaten från konventionell forskning: det
blir både teoretiska och praktiska resultat. Ett av resultaten är
att skolan inte är så intresserad av samverkan, utan mer av föräldraengagemang.
Ett problem är att skolan inte har lyckats definiera föräldrasamverkan,
utan talar om uppfostran och engagemang istället. När det går
bra för eleverna och de gör sina läxor är lärarna
inte så intresserade av föräldrarna, det är först
när föräldrarna inte dyker upp på möten eller inte
kan kommunicera med skolan som man börjar uppleva ett problem, och då
börjar man prata om föräldrasamverkan. Egentligen handlar det
om en önskan om ett utökat engagemang, inte om samverkan: när
allt flyter på och föräldrarna är tillgängliga är
lärarna inte intresserade av att skapa projekt mellan skola/hem. Ett
annat problem är att det finns språkliga och kulturella skillnader
som gör att föräldrarna inte kan kommunicera tydligt med skolan.
Skolan skulle kunna hantera det problemet med hjälp av modersmålslärare
eller andra lärare som talar föräldrarnas språk. Föräldrarna
har få verktyg för att kommunicera med skolan eller för att
visa att de är engagerade i sitt barns utbildning. Lärarna har inte
tid med olika projekt för samverkan, därför borde finnas medlare
mellan föräldrar och lärare som har ett uppdrag att arbeta
medvetet med samverkan på schemalagd tid. De kan ordna studiecirklar,
öppet hus eller bjuda in en föreläsare. Det är en organisatorisk
fråga: man pratar om samverkan men ger ingen tid eller utrymme för
det i schemat. Föräldrasamverkan måste förankras institutionellt.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade
eller förvånade dig?
- Det som förvånade mig var att det fanns en ömsesidig beskyllning
mellan skola och hem: lärarna tycker att föräldrarna är
oengagerade i sina barn, och föräldrarna tycker att lärarna
är dåliga pedagoger. Det finns en brist på kommunikation
mellan de två grupperna, en okunskap om varandra. Man får inte
glömma att föräldrarna lever i en komplex värld utanför
skolan. När lärarna planerar ett föräldramöte kanske
de inte alltid tar hänsyn till att tiden för mötet kan vara
svår med tanke på föräldrarnas arbetstider - de här
mötena anordnas ofta utan någon kommunikation om vilka tider som
skulle kunna vara lämpliga. Resultatet blir att lärarna tycker att
föräldrarna är oengagerade. Samtidigt har föräldrar
i invandrartäta områden mycket aktiviteter i olika föreningar
som är osynliga för skolan, i avhandlingen kallar jag det för
en komplementär undervisningsform. Ett exempel är när föräldrarna
anser att skolan brister i modersmålsundervisningen och därför
ser till att barnen får läxhjälp i sitt modersmål för
att på så sätt upprätthålla en kulturell tillhörighet
och skydda kulturarvet. Föräldrarna kämpar för att skydda
sina barn och utvecklar strategier för detta: de anordnar aktiviteter
i närsamhället för att de vill skydda barnen från gatukultur,
våld och knark, men det som pågår i närsamhället
är oftast osynligt för skolans personal.
Vem har nytta av dina resultat?
- Jag har varit och föreläst för poliser, brandkår, politiker,
lärare, fastighetsskötare som vill veta mer om närområdet
och andra eldsjälar. Samverkan handlar ju inte enbart om skolan utan
om medborgarnas situation och problem som de brottas med. Polisen vill till
exempel veta mer om barnens uppväxtvillkor och hur familjestrukturen
ser ut. Samtidigt behöver skolorna veta hur man ska göra för
att involvera föräldrarna: de måste skaffa sig kunskap om
föräldrarna och närområdet, och skapa strategier för
att kunna utveckla en bra arbetsrelation med dem.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
- Jag vill lyfta fram arbetssättet på skolan i studien, eftersom
jag tycker att deras åtgärder var positiva. Jag kunde se att eleverna
började få mer respekt för vuxna när både lärare
och föräldrar engagerades i det här projektet. Barn växer
i en skola där föräldrar och lärare är ett team.
Jag tror att det är viktigt att lärare arbetar tillsammans för
att utveckla skolan och att man skapar ett pedagogiskt nätverk där
man kan diskutera och reflektera över sina åtgärder. Det är
också viktigt att definiera föräldrasamverkan: när jag
är ute och föreläser frågar jag alltid hur åhörarna
ser på det, och jag får alltid väldigt teoretiska svar. Men
i stället för att prata om uppfostran och engagemang så tror
jag det är viktigare att fokusera på att skapa en tvåvägs
kommunikationskanal och jobba mer med närsamhället.
Åsa
Larsson, 2007-09-19