Hur blev du intresserad av ämnet?
- Våren 2002 gjorde jag en insamling tillsammans med min handledare Kjell
Granström i ett projekt där vi skulle försöka beskriva
tillståndet i skolan. Bland annat tittade vi på arbetsformer och
arbetssätt hos lärare, och eftersom Kjell hade gjort en liknande
studie tio år tidigare, och en annan forskare tio år före
honom, så tyckte vi att det fanns en intressant möjlighet att se
utvecklingen över lite längre tid. Jag minns att jag i samband med
de fältanteckningar jag gjorde då förundrades jag över
att lärarna i så hög grad uppmärksammade elevernas misslyckanden.
Det överraskade mig att en så övervägande del av uppmärksamheten
fokuserade på elevernas kognitiva förmågor, bristande värderingar
eller felaktiga beteende. Samtidigt kände jag till viss del igen det här
från min egen tid som special- och slöjdlärare. Störande
beteende verkade uppta mycket av lärarnas energi, och just därför
ville jag studera det vidare.
Vad handlar avhandlingen om?
- Den handlar om hur ett begränsat antal lärare (49) undervisar
tre olika klasser i tre olika skolor i årskurs sju, med fokus på vilket
beteende som uppmärksammades som störande och hur lärarna valde
att korrigera detta. Jag följde elevernas scheman under mina fältstudier:
i de fall när eleverna hade olika lärare under samma lektion (till
exempel på grund av nivågrupperingar) försökte jag välja
olika lärare för att kunna iaktta så många pedagoger
som möjligt. Jag var nämligen nyfiken på om eleverna blev bemötta
på samma sätt av alla lärare, eller om det fanns skillnader.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
- När det gäller det beteende som lärarna uppfattade som störande,
så visar avhandlingen knappast på några nyheter: det handlar
om att eleverna pratar, lyssnar på fel saker (bänkgrannen) eller
har svårt att sitta stilla. De lärare jag har följt i avhandlingen
var väldigt omtänksamma, relationsinriktade och måna om att
eleverna skulle tillhöra det sociala sammanhang som klassen eller undervisningen
utgjorde. Det innebar att de använde väldigt mycket vädjande
strategier (i avhandlingen kallar jag det för uppmaningar) när eleverna
uppträdde på ett sätt som lärarna uppfattade som störande.
Uppmaningarna gick ut på att eleverna själva skulle ändra sitt
beteende, vilket de i de allra flesta fall också gjorde. Väldigt
hårda korrigeringar eller strategier från lärarnas sida förekom
mycket sällan. Ingen elev kördes någonsin ut från de lektioner
jag observerade. Även om det fanns elever som hade mindre utvecklade förmågor
att själv reglera sitt störande beteende, så tolkade jag det
som att läraren inte tyckte att eleven blev hjälpt av att bli utkörd.
Istället gjorde läraren en poäng av att hjälpa eleven förstå värdet
av att vara med på lektionen. I dessa fall var det vanligt att lärarna
använde sig av en strategi som jag kalla för socialt tillkännagivande,
det vill säga att man säger namnet på den elev som stör.
Det kan låta självklart, men i andra studier som har gjorts utomlands
så är det mindre vanligt att man använder sig av den här
strategin – tvärtom försöker man undvika att peka ut en
elev i det offentliga och tar hellre eleven avskiljt när man korrigerar
deras beteende. När lärarna använde sig av det sociala tillkännagivandet
uppmärksammade de både den störande eleven
och de andra
eleverna på att det fanns ett problem som man måste ta itu med.
Det satte ett socialt tryck på eleven att infoga sig i ledet, samtidigt
som det är
en vädjan till de andra eleverna om att hjälpa läraren att få någon
sorts ordning. Lärarna hade förstås även andra strategier: återkommande
eller kraftiga störningar ledde till att man distanserade sig från
eleven på olika sätt: man undanhöll med andra ord den närhet
som undervisningen eller relationen byggde på, vilket är en mycket
kraftfull åtgärd. Till viss del tolkar jag det dock som att lärarna
korrigerade eleverna på ett motstridigt sätt: pedagogerna hade förmågan
att anpassa sina strategier (till exempel genom att börja med en mildare åtgärd
som senare blev hårdare, eller att använda en viss åtgärd
för en viss elev) men de använde sig samtidigt av verktygen på ett
till synes omedvetet sätt. Det var som om de hade en stor verktygslåda
bredvid sig, stack ner handen utan att titta och använde första bästa
sak de fick upp. Jag förstod det som att lärarna inte hade funderat
särskilt mycket över vilka verktyg de använde, eller vilket som
var mest lämpligt. När jag genomförde fokusgruppsintervjuer med
lärarna efter att jag hade avslutat mina observationer så fick jag
den misstanken bekräftad, för lärarna hade väldigt varierande
lösningar på olika problem, men de kunde inte svara på varför
de använde sig av en viss åtgärd vid ett visst tillfälle.
I vilken utsträckning tycker du att lärarnas agerande och elevernas
beteende motsvarar den allmänna bilden av den svenska skolan?
-Jag har själv arbetat i Stockholm, Lidingö, Norrköping och
Vimmerby kommun. De elever jag följde i avhandlingen motsvarar de elever
jag har mött i mitt tidigare yrkesliv: de betedde sig varken bättre
eller sämre. Visst fanns de elever med mindre utvecklad förmåga
att uppföra sig och även elever med diagnoser, men de allra flesta är
väl socialiserade i vad skolan går ut på. Lärarna i studien
var också väldigt tydliga vid terminsstart: de talade om vilka regler
som gällde och vilket beteende de förväntade sig av eleverna.
Jag skulle inte på något sätt säga att svenska lärare är
för ”snälla”, vare sig av egen yrkeslivserfarenhet eller
utifrån det här avhandlingsarbetet. Delar av media tenderar att ganska
okritiskt återge politiska utspel om ordning eller oordning – men
man kan ju undra hur många besök i den svenska skolan dessa utspel
faktiskt bygger på? Jag skulle tro att den bild av den svenska skolan
som jag målar upp i avhandlingen är mer vanligt förekommande än
den retoriskt förenklade bild man ibland hittar i
media. Jag vet att många följer SVT:s serie ”Klass
9A”, och jag måste säga att jag förundrades lite över
professor emeritus Bert Stålhammars uttalande om att den svenska skolan
var ledande när det kom till oordning. Jag är nyfiken på vad
det uttalandet bygger på.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade
eller förvånade dig?
- Egentligen inte: jag har tittat på svenska studier om det här
från mitten på 50-talet och början på 70-talet och det
visade sig att både svenska lärare och andra lärare runt om
i världen störs av ungefär samma saker, och i stora drag använder
de sig också av samma typ av strategier. Jag känner igen både
min egen och forna kollegors praktik i det jag har sett under mina fältstudier.
Jag tror snarare att jag hade blivit överraskad om lärare i väldigt
hög grad hade kört ut sina elever från lektionerna.
Vem har nytta av dina resultat?
- Lärare och pedagoger i allmänhet, från förskolan upp
till vuxenutbildningen. Avhandlingen kan fungera som diskussionsunderlag i
skolan: vad är det som lärare uppfattar som störande, och hur
hanterar man det? Det är nämligen skillnad på det som kallas
för ”troublesome behaviour” och ”off-task behaviour” – det
senare kan till exempel vara att sitta och drömma sig bort på en
lektion, vilket inte blir ett störande beteende förrän läraren
definierar det som det. Och det går ju i så fall tillbaka på läraren: är
det en rimlig sak att störa sig på? Jag tror även att resultaten
kan vara ett värdefullt tillskott för lärarutbildningarna, eftersom
det inte har gjorts så många studier om det här på svenska
förhållanden. Man tror ofta att man kan applicera utländska
resultat på den svenska skolan, men både den engelska och australiensiska
skolkulturen verkar ha större disciplinproblem och kör ut sina elever
i mycket större utsträckning än vad man gör i Sverige.
Jag tror även att politiker kan ha nytta av resultaten, inte minst för
att fundera över vad som egentligen är den sanna bilden av den svenska
skolan: är det den som media lyfter fram, eller är det något
helt annat? Jag kan sakna pedagogiska forskares röster i den här
diskussionen, jag uppfattar det som att lärare har blivit övergivna.
Jag tycker att det är lite underligt att det är skolläkaren
Lars H Gustafsson som tydligast tar strid mot pedagogiska åtgärder
som ”the naughty chair” - där tycker jag att pedagogiska forskare
har ett ansvar att delta mer i den allmänna debatten.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
- Jag hoppas att resultaten kan påverka
lärare att bli mer professionella i sitt sätt att reagera på och
korrigera elevers störande beteende. Lärares återkommande uppmärksamhet
av enskilda elevers störande beteende riskerar nämligen att få negativa
konsekvenser: den enskilde elev som pekas ut kan lätt känna sig marginaliserad
och stigmatiserad. Fostran är en balansgång och i det sociala sammanhanget – både
när det gäller enskilda relationer och i gruppen – är
det viktigt att ingen exkluderas.
Hedda
Lovén, 2008-03-03
Fotnot: Professor emeritus
Bert Stålhammar sa följande
i tv-serien klass 9A:
”
Rent allmänt kan man säga att Sverige
har tappat väldigt mycket när det gäller prestationer, och det
omvittnas inte bara av internationella organ utan även av till exempel
högskolor
och universitet, som får börja på gymnasienivå – och
till och med ibland på grundskolenivå. Men däremot ligger
Sverige väldigt bra till, om man nu får ironisera lite, när
det gäller oordning. Om det funnes en oordningslista i skolan, så skulle
Sverige ligga högt i toppen på den listan.”
Skolporten frågade Bert Stålhammar om vilken vetenskaplig
empiri som låg bakom detta expertuttalande. Han svarade så här:
”Det hade naturligtvis varit bra om den (frågan, reds anm.)
hade kunnat utvecklats mera i TV-programmet, men där gäller TV-dramaturgin,
vilken hela tiden tvingade mig att vara så kortfattad som möjligt.
Helst skulle jag tala i rubriker. Mycket medvetet sa jag att jag ironiserade
en aning därför att jag då inte kunde få gå in
och belägga mitt yttrande med någon direkt källa. Om man
studerar OECD:s Pisastudier så finns där många frågor
som handlar om hur lärare upplever sin arbetssituation. Jag har också kollat
med min kollega Professor Holger Daun vid Stockholms universitet och han
bekräftar att det är förmodligen de studier som ger bäst
information om arbetssituationen i de olika ländernas skolor. För
några år sedan gjorde jag en studie med c: 2000 elever i åk
4 i Sverige, Finland och Estland. Den visade klart att ordningsproblemen
var störst i Sverige. (Stålhammar, B. ( 2000) Svenska, finska
och estniska tonåringars syn på sin tillvaro. Rapporter vid Pedagogiska
institutionen, Örebro universitet 2000: 1"