Hur blev du intresserad av ämnet?
- Under hela min lärargärning (vilket hittills omfattar 22 år
inom grundskola, lärarutbildning och som lärarfortbildare) har jag
varit intresserad av hur undervisning kan beröra och drabba, hur man kan
få elever att ta ställning och uttrycka sina åsikter. Själva
frågan och mitt sätt att se på undervisningen
hade jag med mig från yrkeslivet in i avhandlingsarbetet.
Vad handlar avhandlingen om?
- Avhandlingen är en problematisering av den syn på lärande
som sker när man blir utmanad i sin föreställning. Det finns
nämligen två olika sätt att tala om utbildning och lärande:
den ena innebär att man bekräftar, förstärker och lär
sig mer och mer om något (ungefär som när man lär sig
många glosor för att bli bättre på engelska), men det
innebär samtidigt att den lärande individen egentligen inte har förändrat
något i sin föreställning. Det andra sättet innebär
att man blir mer utmanad i sin föreställning och tvingas överskrida
sina egna gränser. Det här är något som de flesta lärare
säkert känner till, men jag menar att det är ett område
som är mindre utforskat och därför har avhandlingens syfte varit
att utmana och problematisera det här sättet att se på lärande.
Jag ville ta reda på vad som händer när självförståelse
och omvärldsförståelse utmanas och provoceras, och vilken roll
motspråk kan ställa eller spela i en sådan provokation. Motspråk är
en ny term inom det pedagogiska fältet, men man kan säga att någonting
blir motspråk när det som sägs inte stämmer överens
med individens etablerade föreställning om sig själv och omvärlden.
När något stöter emot den egna föreställningsvärlden
kan man nämligen få en möjlighet att se sig själv, en
spegling av det egna jaget. Konstnärliga språk har en potential
att tjäna som motspråk eftersom de ofta är utmanande, provocerande
och gör uppror mot etablerade föreställningar - men även
pedagogiska processer kan vara och ha karaktär av ett motspråk.
- Avhandlingen bygger på iakttagelser från två olika arenor:
den första arenan handlar om en grupp lärare som får tillfälle
att ta med sina elever på en teaterföreställning (varefter
lärarna intervjuades om sina erfarenheter), den andra arenan handlar om
pedagogiskt verksamma som under ett år läser en kurs i kulturpedagogik.
Deltagarna i de här två olika arenorna möter provokation utifrån
skilda villkor: teaterbesöket utgörs bara av ett enda tillfälle,
medan kursdeltagarna utsätts för provokation under ett helt år.
Arenorna skiljer sig alltså åt i förhållande till tid,
antal konfrontationer och deltagarnas möjlighet att vara reflekterande
och kritiska (kursdeltagarna har till exempel lagt ett avstånd mellan
sig själva och sin pedagogiska praktik, medan de pedagoger som besöker
teatern gör det som en del av sin verksamhet).
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
- När det gäller den första arenan så fanns det två dominerande
sätt att tala om teatern, men det som framträdde tydligast var att
lärarna var fångade i någon sorts skolmässighet när
de skulle diskutera teaterns betydelse. Lärarnas fokus låg på hur
teaterbesöket skulle kunna omvandlas till något som kunde användas
i klassrummet, men på deras tal märktes att teatern egentligen främst
störde det man höll på med – man kunde inte riktigt släppa
vardagen för det teatern gav. Det fanns inte något givet tolkningsmönster
hos lärarna, och eftersom man inte visste vad man skulle göra med
upplevelsen när man väl var tillbaka i klassrummet så skapade
det både en osäkerhet och en ambivalens. I den situationen har man
två valmöjligheter: antingen kan pedagogen omorientera sig och välja
att överskrida en gräns genom att gå utanför det man brukar
göra eller det man höll på med just då, eller så tar
man ett steg tillbaka och ser hinder. Väljer man det senare, vilket flera
av pedagogerna gjorde, så förstärker man gränserna och
det ”skolmässiga”: att teatern kom i fel
tid, att den inte är en del av verkligheten eller att barnen var för
små för att förstå symboliken.
- I den andra arenan blev deltagarna provocerade på ett annat sätt,
men även om det på ytan kan verka som att de här två arenorna
var ganska olika så var de väldigt lika på ett djupare plan.
Det handlar trots allt om pedagogiska praktiker, och det handlar om pedagogiska
processer där konfrontationen är i fokus och där tolkningsmönstrena
inte är givna. Deltagarna i bägge arenor utsätts för en
provokation kring vad det innebär att vara lärare och pedagogiskt
verksam. Samtliga deltagare på kursen var pedagogiskt verksamma, så de
ingick i samma pedagogiska rum – och där finns mycket koder och outtalade
gränser för vad man får och inte får göra. Trots
det så valde kursdeltagarna att i huvudsak gå in i provokationen
och överskrida
gränser istället för att fly undan, vilket teaterbesökarna
överlag gjorde.
- Avhandlingen visar att det finns ett mönster i deltagarnas agerande när
de ställs inför ett motspråk. Vid en konfrontation av det här
slaget blir det nämligen ett brott mellan olika föreställningsvärldar,
och då visade sig tre olika strategier: man kunde välja att gå in
i (det vill säga man var beredd att ompröva och förändra
sin föreställning), stanna kvar (det vill säga det man möter
passar redan in i den föreställning man har och då förändras
egentligen ingenting) eller fly undan (det vill säga det man möter
passar inte in, det är fel tidpunkt eller man väljer helt enkelt att
se bort). Att gå in i en situation kan innebära ett omprövande av
tidigare kunskap – och det är det jag syftar på i titeln, att
man hamnar i en situation där man måste sätta sig själv
på spel. Man talar ofta ganska slentrianmässigt om att all utbildning
ska utmana och förändra – och får det att låta som
något ganska enkelt - men jag kan tvärtom se att det är en oerhört
svår process. Vad en utmaning av det här slaget leder till, kan vi
som lärare aldrig veta: även om ambitionen är att utmana eller
konfrontera alla elevers bild av sig själva och omvärlden, så är
det inte säkert att eleven väljer att gå in i det och ompröva
sig själv – dessutom kan vi aldrig på förhand veta vad
som utgör motspråk för den enskilde individen Ska vi då ägna
oss åt motspråk överhuvudtaget? Absolut, för motspråk
har betydelse! Genom avhandlingen visar jag att när motspråk stöter
emot individens föreställningsvärld så kan den bryta ordningen,
fängelset man är fast i, fördomen – och då kan det
glimma till. Motspråk vill utmana till gränsöverskridande,
till att möta sig själv på ett annat ställe. Men just däri
ligger även själva smärtpunkten: att sätta sig själv
på spel. Jag skulle dessutom vilja hävda att motspråket är
extra viktigt i ett utbildningssammanhang, just för att vi hela tiden måste
utmana det meningsskapande som sker i vår vardag och som annars kan komma
att bestå av en massa fördomar och förgivettaganden. Det är
svårt, men för den sakens skull kan vi inte låta bli. Elever
kan inte bara lära sig fakta om nazismen, de måste också utmana
sina föreställningar om den. Ytterst handlar det om att skapa ett
dialektiskt spel mellan de två sätten att se på utbildning
och lärande
(det bekräftande och utmanande), så att det ena inte tillåts
dominera: det är lite det som har skett idag, i och med att fokus hela
tiden ligger på det mätbara (det vill säga den bekräftande
synen).
Hittade du något under arbetets gång som överraskade
eller förvånade dig?
- När det gällde teaterbesöket så intervjuade jag både
förskollärare och grundskollärare som hade fått möjlighet
att göra det här tillsammans med sina elever, men det som förvånade
mig var att de svarade så lika – och att man var så fångad
i det skolmässiga. När det gäller kursdeltagarna så förvånades
jag över att de var så beredda att bli utmanade till självreflektion
kring vad det innebar att vara pedagogiskt verksam. Pedagogerna som provocerades
genom teaterbesöket valde i huvudsak att fly, medan kursdeltagarna överlag
valde att gå in i situationen, vilket visar att det går att skapa
en undervisning där
de studerande väljer att gå in i den här provokationen och
sätta
sig själva på spel.
Vem har nytta av dina resultat?
- Lärarutbildning och skola. Avhandlingen i sin helhet - inte bara slutsatserna
utan även det teoretiska meningsrummet som jag har skapat - tror jag kan
vara av värde för lärarutbildningen. Jag tror att det är
viktigt att lärarstudenter får fundera på varför det är
så viktigt att utmana det meningsskapande som sker inom utbildningen,
men också på hur man kan skapa motspråk i sin framtida undervisning.
Jag tror att det är absolut nödvändigt att studenter på en
lärarutbildning blir utmanade och provocerade i sin självförståelse
av vad det innebär att vara lärare, men för att bli det måste
man själv få stöta på motspråk – annars kommer
man inte att kunna använda sig av det i sin egen praktik. Dessutom tror
jag att det är jätteviktigt att studenterna lär sig hantera
det osäkra och ovissa som uppstår vid en sådan här provokation,
för det är ytterst det som läraryrket handlar om.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
- Som lärare måste man alltid fundera över vad, i det aktuella ämnet,
som skulle kunna ha en utmanande potential. Vad skulle kunna utgöra motspråk
för eleverna inom just detta – och för just den här elevgruppen?
Det handlar förstås om att känna sin klass, för det går
som sagt inte att säga vad som är motspråk för alla, enkla
recept som ”se Shakespearepjäser” finns inte! Jag hoppas att
jag har gett lärare ett språk för och konkreta bilder av när
själv- och omvärldsförståelse utmanas. Avhandlingen kan
ses som ett inlägg i den pedagogiska debatten: det här är absolut
inte den lättaste vägen att gå, det kräver både
mod att genomföra och en vilja att möta det osäkra och komplexa – dessutom
krävs kontinuitet och envishet. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt,
för kunskaps- och identitetsbildning kan inte separeras. Men om man ändå väljer
att
arbeta med motspråk så kommer det att påverka både
innehåll och arbetssätt i klassrummet – och på sikt
hela organisationen.
Hedda
Lovén, 2008-04-18