Hur blev du intresserad av ämnet?
- Intresset uppstod när jag deltog i en kurs för professor Lars Lindström
där han tog upp den Sokratiska samtalsmetoden. Jag var själv verksam
som lärare när jag läste kursen, så jag började fundera
mycket över den här metoden och hur den kunde användas som ett
kompelement till vanlig undervisning. Jag började använda den Sokratiska
metoden i min egen klass, och märkte då att det här var något
helt annat än undervisning! Så småningom började jag
undervisa om den Sokratiska metoden, och det var då jag märkte att
en del hade svårt att förstå hur den skulle användas.
Därför ville jag undersöka vad det Sokratiska samtalet står
för och varför det inte är helt lätt att lära sig
använda: hur går samtalet till, varför är det så annorlunda
andra klassrumssamtal – och varför ger det helt andra effekter?
Vad handlar avhandlingen om?
- Om det Sokratiska samtalet, som är ett filosoferande sätt att
arbeta med barn. Avhandlingen är uppdelad i två delar: i den första
delen går jag igenom alla de arbetssätt och metoder som skapats
i anslutning till den Sokratiska metoden. Under historiens lopp har nämligen
ett antal teorier om hur man kan arbeta med sådan här samtal uppstått
oberoende av varandra. Det rör sig egentligen om bakomliggande pedagogiska
principer kring hur man kan jobba med tänkandet, för ytterst är
det tänkandet som den Sokratiska metoden syftar till att utveckla. Trots
att det kring den Sokratiska metoden har skapats en mängd olika traditioner över
hela världen (som till synes inte verkar känna till varandra), så är
de metodiska stegen mycket lika: det finns en del moment som hela tiden återkommer,
till exempel att dialogen ska vara öppen, att det ska finnas rum för
en mångfald av idéer och att dessa ska kunna granskas kritiskt.
Jag har kokat ner dessa olika metoder till något som jag kallar för
det Sokratiska samtalet, och i avhandlingens andra del följer jag en grupp
lärare som använder sig av det här i klassrummet. Det rör
sig om videoinspelningar av sju barn- och ungdomsgrupper (i åldrarna
5-16 år) som regelbundet filosoferat i Sokratiska samtal under tre år.
Videoinspelningarna har skett i början, mitten och slutet av den här
perioden, i syfte att ta reda på om det sker någon utveckling:
sker det som de Sokratiska metoderna hävdar ska hända? Blir det så som
det var tänkt, eller blir det på något annat sätt?
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
- Att det är väldigt svårt att lägga om en klassrumskultur!
Vi har en väldigt stark tradition av att läraren styr dialogen i klassrummet
och fördelar ordet, vilket blir väldigt svårt att överkomma
när man plötsligt ska gå över till en flerstämmig
kommunikation där många röster ska höras. Lärarna
i studien faller hela tiden tillbaka i sin gamla lärarroll till en början,
men när de väl bryter sig loss från sitt invanda beteende så utvecklar
barngrupperna en otrolig förmåga att samverka kring samtalet: de
börjar samarbeta på ett mycket avancerat sätt, mestadels via
gester och blickar. Avhandlingen visar att Sokratiska dialogen verkligen har
något att ge, eftersom den erbjuder ett helt annat förhållningssätt än
den vanliga klassrumsundervisningen. Egenskaper som bland annat betonas i läroplanen – att
kunna fatta beslut, lösa problem och tänka kritiskt – uppmuntras
i det Sokratiska samtalet. När eleverna går in i ett Sokratiskt samtal
måste de lära sig att samarbeta, men för att få en intellektuell
utveckling måste de också lära sig att säga emot varandra.
De Sokratiska traditionerna föreställer sig nämligen att gruppens
styrka är att den kan vara upphov till en mängd idéer, som
sedan granskas kollektivt - och då rensas det som inte är funktionellt
bort. Tanken är att elever som lär sig det här arbetssättet
ska använda det i sitt eget tänkande, med andra ord ska eleven försöka
tänka sig alla de röster som belyser ett problem från olika
håll, och därigenom hitta ett logiskt resonemang i sin individuella
problemlösning. De grupper som samspelar i avhandlingen tycks bli väldigt
duktiga på att agera på det här sättet.
- Ett annat syfte med avhandlingen var att ta reda på varför en del
lärare kunde ta till sig av den här metoden direkt, och andra inte.
Resultaten visar hur det går till när lärarna lär om till
det nya förhållningssättet, bland annat blir deras regelbrott
produktiva för deras förståelse, eftersom det är när
de gör fel som de upptäcker vad som är rätt.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade
eller förvånade dig?
- Att det fanns så mycket gemensamt i de Sokratiska metoder som har
uppstått, trots att de har växt fram på helt olika platser
i världen. En annan överraskning var att när jag tittade på det
videoinspelade materialet så insåg jag att när läraren
inte lyckas med det Sokratiska samtalet så säger det väldigt
mycket om hur den egentliga klassrumsundervisningen brukar se ut – det är
nämligen den som läraren faller tillbaka i när han eller hon
misslyckas med det dialogiska samtalet. Det som oftast är orsaken till
att ett dialogiskt samtal inte fungerar är som sagt att läraren faller
tillbaka i gamla traditioner: man försöker disciplinera eleverna
att föra samtal på ”rätt” sätt, vara tysta
eller ge dem vägledning ifråga om vad som är rätt eller
fel. Men det går inte att bete sig så om ett jämställt
arbete ska kunna uppstå. Det var också väldigt intressant
att se hur en samarbetande (eller motarbetande) kultur skapades genom elevernas
gester och blickar – inte genom ord.
Vem har nytta av dina resultat?
- Det har lärare som vill förändra eller förbättra
sitt förhållningssätt i klassrummet när det gäller
just samtal och dialog. I avhandlingen finns en rad konkreta tips om vad man
borde och inte borde göra i undervisningen, så en del av resultaten är
definitivt relevanta för klassrumsgolvet. Forskare kan också ha
nytta av de resultaten, synnerhet de som är intresserade av klassrumsdialogen
samt betydelsen av gester i en gruppinteraktion. Är
man road av pedagogik överhuvudtaget så tror jag att man kan få ut
mycket av avsnitten som handlar om Sokrates, Platon och Dewey: det är
både allmänbildande och rolig läsning.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
- Jag tror att resultaten kan påverka genom att visa att det finns andra
sätt att jobba i klassrummet, som i vissa avseenden är mer produktivt.
Det går inte att sticka under stol med att det
är svårt att
förändra klassrumskulturen, men att ta till sig av den här avhandlingen
kanske leder till att man får upp ögonen för något nytt,
vilket är en god början. Om du är en lärare som redan funderar
på hur du ska få fler elever att våga prata i klassrummet,
hur man kan ge utrymme åt olika idéer eller hur samarbetet och
elevernas tänkande kan utvecklas – då tror jag att du kan
få påtaglig hjälp av den här avhandlingen. Och ganska
rolig läsning!
Hedda
Lovén, 2008-06-02