Hur blev du intresserad av ämnet?
- 2002 var jag och lyssnade på en föreläsning om vad barn och
unga gör på nätet, och i den efterföljande diskussionen
uttryckte den vuxna publiken en hel del oro kring det här med internet.
Det var uppenbart att de vuxna hade en föreställning om att internet
var farligt och riskfyllt på olika sätt, vilket fick mig att fundera
på hur barn och unga såg på det här.
Vad handlar avhandlingen om?
- Avhandlingen handlar om barn och ungas sociala samspel online kring frågor
som rör kön och sexualitet. Vilka föreställningar, idéer,
normer och värderingar om tjejer och killar, kön och sexualitet är
det som framträder och blir till olika sanningar i den digitala miljön?
I studien följer jag samtalen som förs mellan barn och unga i åldern
12-15 år på sajten Lunarstorm, mer specifikt i diskussionsforumen
tjejer/killar, killar/tjejer och sexualitet/rådgivning. Min närvaro
har varit dold för dem som har befunnit sig i diskussionsforumen, däremot
har jag kunnat se ålder och kön på besökarna (eftersom
det är något man uppger när man registrerar sig som en användare
på Lunarstorm). Jag kan förstås inte knyta virtuella personer
till fysiska personer, så jag kan inte säkert veta vem det är
jag har lyssnat på i diskussionsforumen, däremot så kan jag
se att när en trettonåring ställer en fråga så får
han eller hon ett svar som är relaterat både till den ålder
och det kön som personen utger sig för att vara.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
- När det gäller samtal kring kön visar avhandlingen att det
finns ett behov hos barn och unga att prata om hur man ska vara som tjej respektive
kille. Å ena sidan så accepterar ungdomarna normativa könskonstruktioner, å andra
sidan så vänder de sig också mot dem och ifrågasätter
vad det egentligen innebär att vara tjej eller kille. Online finns det
ofta, till skillnad mot den egna kamratgruppen, en större bredd på människorna
man diskuterar med, vilket ger en bredare kulturell förståelse för
hur kön konstrueras. När det gäller samtalen kring sexualitet
så visar avhandlingen att den finns en tydlig skillnad mellan flickor
och pojkar både när det gäller föreställningar och
handlingsutrymme. För tjejers del handlar sexualitet i stor utsträckning
om en risk som de måste förhålla sig till. Killarna hade däremot
inte risk som en ingång i samtalen om sexualitet, utan var ganska öppet
nyfikna och ställde mycket praktiska frågor. Bemötandet från
de vuxna skilde sig också åt: gentemot flickorna så pratade
de vuxna ofta om risk, men gentemot pojkarna så var det inte aktuellt,
utan där handlade samtalen snarare om att uppmuntra. De vuxna förmedlade
helt enkelt ett annat förhållningssätt kring sexualitet till
pojkarna.
- Ett annat viktigt resultat är att många av barnen i närliggande åldrar
samspelar utifrån
sitt kulturella nu, det vill säga var man befinner sig i nuet - kamratgruppen
och de värderingar och normer som finns där. Vuxna för å sin
sida in idéer och föreställningar om barn ur en mer historisk
kontext i samtalet, där de inte förhåller sig till var barnet är
just nu eller vilket handlingsutrymme de har på grund av att de är
just barn. De har på ett sätt föreställningar om barn och
vad barn ska vara som inte riktigt är uppdaterade utifrån den värld
som barnen lever i idag: det finns med andra ord ett glapp mellan vuxnas föreställningar
om barn och barns egna föreställningar om sig själva. Det här
glappet blir mycket tydligare online, eftersom de här föreställningarna
kolliderar på ett helt annat sätt än tidigare - i många
andra miljöer där barn och vuxna möts är den vuxne ofta
auktoritär, men den auktoriteten är inte lika stark online, vilket
ger barnen ett lite större spelutrymme. Det kan både vara till fördel
och nackdel: ibland möts till exempel inte barnens frågor eftersom
de vuxna svarar utifrån sina egna föreställningar om vem man är
i just den åldern, eller var barn har för handlingsutrymme eller
rättigheter överhuvudtaget. Det kan bli en begränsning när
idéerna ett barn har inte möts utifrån den egna världsbilden.
Men givetvis kan det också vara en fördel för barn och unga
att stöta på andra perspektiv än det egna. Avhandlingen visar
att när barn och unga samspelar med varandra så blir det mer lekfullt:
de kan fritt prova olika föreställningar utan rädsla för
att de ska värderas. När vuxna lägger sig i samtalet så framkommer
andra föreställningar, det är tydligt att samspelet tar sig olika
uttryck beroende på vilka som deltar.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade
eller förvånade dig?
- Den kunskap som barn och unga sitter inne på, till exempel när
de gäller sexualitet. Där kom
mina föreställningar om vad
barn är och kan på skam! Det fick mig att inse att barn tar in det
som finns i samhället i mycket större utsträckning än vi
tror, och utifrån det skapar de sedan sina egna kunskapskonstruktioner– vilket
inte nödvändigtvis behöver stämma överens med de vuxnas.
Jag förvånades också över att diskussionen kring kön
var ganska stereotyp: det är tydligt att man söker någon form
av ideal, en fast norm som man kan förhålla sig till - osäkerheten
kring de här frågorna blev väldigt tydlig. Jag förvånades
också över att tjejer och killar besvarades så olika av vuxna
när de ställde frågor kring sexualitet: att tjejer fortfarande
görs ansvariga för både sitt eget och killens sexuella beteende,
det trodde jag nog att vi skulle ha kommit bort från.
Vem har nytta av dina resultat?
- Föräldrar och andra vuxna som på olika sätt möter
barn och unga. Avhandlingen ger inte bara en inblick i hur barn och unga samspelar
med varandra, men också i hur vuxna möter barn – och där
finns det mycket att reflektera över. Tittar man på den generella
diskussionen kring barn och media så finns det två infallsvinklar:
att nya medier är riskfyllt för barn och unga som måste skyddas,
eller att barn och unga redan är kompetenta medieanvändare eftersom
de har växt upp med den här tekniken. Ingen av de här perspektiven
hjälper dock oss egentligen att förstå barn och ungas förhållningssätt
till nya medier – många gånger är barn inte så oskuldsfulla
som vi tror, men heller inte så mediekompetenta. Jag menar att vi måste
titta på hur barn och unga använder media och skapa en annan komplexitet
kring hur vi som vuxna ska möta dem. Barn
har större tillgång
till vuxenvärlden idag på grund av internet, och det måste
vuxna kunna bemöta istället för att lägga locket på,
förbjuda eller låtsas som att det inte existerar. Hjälp barnen
att reflektera kring det de möter och ge dem egna verktyg för att
förhålla sig till det som sker på internet –
utan att
utgå från att de redan är mediekompetenta.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
- Jag tror att avhandlingen kan ge en inblick i hur barn och unga förhåller
sig till sin verklighet – till sitt kulturella nu. Jag hoppas att skolan
kan dra nytta av insikten och förståelsen för att barn och
unga vet ganska mycket om sin samtid utifrån vad de plockar upp online,
och att man som lärare måste kunna förhålla sig till
det i mötet med sina elever. Barn har kunskap som vuxna måste förhålla
sig till, men barn behöver också vuxnas hjälp med att förhålla
sig till den kunskap som de själva har samlat på sig.
Hedda
Lovén, 2008-07-25