GU - Göteborgs universitet:

Handdockans kommunikativa potential som medierande redskap i förskolan
- av Mirella Forsberg Ahlcrona

Några länkar med mer information:

Läs Skolportens intervju med Mirella Forsberg Ahlcrona

Läs pressmeddelande

Läs hela avhandlingen (pdf)

Svenskt abstrakt:

En docka som redskap är ett materiellt föremål, en artefakt i vilken olika speltekniska tillvägagångssätt är inbyggda, men inte handlingar eller mål med dockans användning. Genom yttre egenskaper så som utseende, rörelse och tal kan dockans agerande framkalla och väcka åskådarnas känslor, tankar och associationer. När dockans yttre egenskaper berör åskådarnas känsloliv, tillskrivs dockan personliga egenskaper som kan få olika betydelser i sammanhanget. Det är först i relation till någon person som dockans kommunikativa potential kan framträda och det är genom kommunikation som dockans existens kan bekräftas och utvecklas. Betraktat ur ett historiskt perspektiv har dockans kommunikativa egenskaper brukats i olika syften och inom olika verksamheter, så som teater, utbildning, terapi och politik. I denna studie fokuseras inte på dockan som teaterdocka, utan på en docka som medverkar i förskolans vardag. I avhandlingens empiriska del fungerar dockans användning som en utgångspunkt för barns samspel, berättande och kommunikation. Studiens forskningsintresse riktas mot innehållet i kommunikativa processer där dockan finns mellan läraren och barnen, mot barns sätt att uttrycka dockans mening som redskap och mot motiven som genereras i interaktion mellan dockan och barn i olika aktiviteter. Avhandlingens övergripande syfte är att generera kunskap om dockans relationella, språkliga och handlingsmässiga potential som medierande redskap för barns kommunikation och lärande i förskolan. På vilket sätt utvecklas dockan som subjekt och drivkraft i samspelet med barn? Vad innebär dockans användning som medierande redskap i förskolan? Vilka kommunikativa processer utvecklas mellan lärare, dockan och barn? Barns kommunikation med dockan i förskolans vardag studeras här som en del av verksamhetens sociala och kulturella praktiker. Studien tar sin utgångspunkt i etnografisk forskningsansats som innebär att forskaren lever nära den studerade verkligheten och följer sociala processer och relationer inom olika sociala och kulturella sammanhang. Genom att själv medverka i studien utifrån dubbla roller som lärare och forskare, var min avsikt att upptäcka, verbalisera och generera ny kunskap om dockan som redskap. Studien genomfördes i en barngrupp under hösten 2004 och våren 2005. Då jag valde att ingå i förskolans sammanhang och axla dubbla roller, framstod tidsaspekten, närvaroaspekten och kontinuitetsaspekten som grundläggande förutsättningar för studiens genomförande. Teoretisk ram utgörs av sociokulturellt perspektiv och verksamhetsteoretisk perspektiv. Medan användning av redskap ur det sociokulturella perspektivet betraktas som mediering av kunskap och huvudsakligen en kollektiv handling, betraktas användning av redskap ur ett verksamhetsteoretiskt perspektiv som en individuell verksamhetsprocess och en subjektiv handling. Dockans användning i förskolan omfattar handlingar som är både kollektiva och individuella och behandlas i ljuset av studiens teoretiska begrepp: språk och tänkande, dialog och mening, motiv och verksamhet, mediering och redskap, kommunikation och kontext samt samspel och ”den närmaste utvecklingszonen”. I denna avhandling riktas uppmärksamheten mot innehåll som uppstår i kommunikationen när barn spontant samspelar med dockan, om dockan och på grund av dockan, som också utgör olika dimensioner av dockans närvaro i den gemensamma kommunikationen. Studiens resultat visar hur dockans kommunikativa potential genereras genom processer av objektivisering och subjektivisering, mediering och tredelad relation. Dockans relationella potential framträder genom att dockan i förhållande till barn utvecklar affektiva värden, genererar kommunikativa handlingar utifrån kunskapsmässiga och känslomässiga motiv samt överskrider gränser mellan faktiska och föreställda världar. Dockans språkliga potential framträder genom att barn i kommunikationen med dockan medierar kulturella och sociala erfarenheter, uttrycker sina föreställningar om kunskap och lärande samt utvecklar språkets indikativa, semiotiska och retoriska funktioner. Dockans handlingsmässiga potential framträder genom utveckling av tredelad relation som även kan beskrivas i termer av ”den närmaste utvecklingszonen” och ”ömsesidig assistans”. Dockans handlingsmässiga potential framträder också i barns lek genom produktiva och reproduktiva handlingar.

Abstract in English:

A puppet as a tool is a material object, an artefact in which different game-related procedures are incorporated, but not acts or goals involving the use of the puppet. By means of external properties such as appearance, movement and speech, the puppet’s actions can give rise to and evoke emotions, thoughts and associations in the spectators. When the puppet’s external properties affect the spectators’ emotional life, the puppet is ascribed personal properties that can have different meanings in the context. It is first in the relation with a person that the puppet’s communicative potential can emerge and it is through communication that the puppet’s existence can be acknowledged and developed. Viewed from a historical perspective, the puppet’s communicative properties have been utilised for different purposes and in different activities such as the theatre, education, therapy and politics. In this study, the focus is not on the puppet as a theatre puppet but as a puppet in the everyday life of pre-school. In the empirical section of the thesis, the puppet functions as a starting point for children’s interaction, narratives and communication. The research interest is directed towards the content of communicative processes where the puppet is present between the teacher and the children, towards children’s ways of expressing the meaning of the puppet as a tool and towards the motives that are generated in the interaction between the puppet and children in different activities. The overall aim of the thesis is to generate knowledge of the puppet’s relational, linguistic and action-related potential as a mediating tool for children’s communication and learning in pre-school. In what way can the puppet develop as a subject and a driving force in the interaction with children? What is the significance of using the puppet as a mediating tool in preschool? What communicative processes can be developed between the teacher, the puppet and the children? Children’s communication with the puppet in the everyday life of pre-school is studied here as a part of pre-school’s social and cultural practices. The starting point of the study is an ethnographical research approach, which means that the researcher lives close to the reality studied and follows social processes and relations in different social and cultural contexts. By participating myself in the study, based on the twin roles of teacher and researcher, my intention was to discover, verbalise and generate new knowledge about the puppet as a tool. The study was conducted in a group of children during autumn 2004 and spring 2005. As I chose to be part of the pre-school’s context and to shoulder twin roles, the time aspect, the presence aspect and the continuity aspect stood out as fundamental prerequisites of the implementation of the study. The theoretical framework consists of a sociocultural perspective and an activity theory perspective. While the use of tools from a sociocultural perspective is regarded as mediation of knowledge and primarily a collective act, the use of tools from an activity theory perspective is regarded as an individual activity process and a subjective act. The use of the puppet in pre-school involves acts that are both collective and individual in the light of the study’s theoretical concepts: language and thinking, dialog and meaning, motive and activity, mediation and tool, communication and context and interaction and “the zone of proximal development”. In this thesis, attention is focused on the content that arises in communication when children spontaneously interact with the puppet, about the puppet and because of the puppet, and this also comprises different dimensions of the puppet’s presence in the common communication. The results from the study show how the puppet’s communicative potential is generated through processes of subjectivisation, mediation and three-party relationships. The puppet’s relational potential emerges as a result of children’s relation to the puppet, developing sentimental value, generating communicative acts based on knowledge-related and emotional motives and overstepping boundaries between actual and imagined worlds. The puppet’s linguistic potential emerges when the children communicating with the puppet mediate cultural and social experiences, express their conceptions of knowledge and learning and develop indicative, semiotic and rhetorical functions of language. The puppet’s action-related potential emerges through the development of three-party relationships, which can also be described in terms of “the zone of proximal development” and “mutual assistance”. The puppet’s action-related potential also emerges in children’s play and through collective and creative acts.